Brevet om Fritz
Vi hade länge pratat om att skaffa en till familjemedlem – en fyrfota sådan. Eftersom vi hade goda erfarenheter av familjens, nu tyvärr avlidna, underbara Hundstallshundar var det ganska naturligt att vi sökte oss till Hundstallet… samt det faktum att vi inte hade riktigt möjlighet att ta hand om en valp. Under intervjun med en av hundskötarna pratade vi om att absoluta drömmen vore en boxer, eller varför inte en American bulldogg – men vi fick höra att det var mycket ovanligt att det kom in en boxer. Vi drog slutsatsen att våra svenska boxrar har det bra! Det var skönt att höra, men samtidigt tråkigt för oss. Vi förberedde oss på en lång väntan… …
så en dag ringde Hundstallet och berättade att de hade en sex månader gammal busunge som kanske kunde vara intressant. Det enda vi nu visste var att det var en blandras med amstaff i sig, hane, tigrerad i pälsen och lystrade till Fritz. Ja, och att han var hittehund då – han hade hittat lösspringande tillsammans med sin brorsa. Vi kände inte till så mycket om amstaffar men vi läste på det mesta vi hittade och ringde vänner med erfarenhet – för nyfikna på Fritz det blev vi så fort husse hade lagt på luren. Sagt och gjort, vi ringde Hundstallet och fick komma och hälsa på busen. Det var kärlek vid första ögonkastet! Vilken underbar, gosig, härlig, glad och busig hund! Ett studsande gos-paket med både amstaff, dobermann och retriever i sig. Han kom hem på prov över en helg och blev kvar. Han vann våra hjärtan från dag ett!!
Första tre månaderna fick han vara hemma med husse på dagarna, både för att han skulle få en chans att komma tillrätta i sin nya miljö samt möjligheten att arbeta bort sin separationsångest. När husse började arbeta igen så prövade vi att ha Fritz ensam hemma under dagarna, med husse som kom hem under lunchen för lek, bus och rastning. Det gick bra ett tag och på förmiddagarna, men det visade sig snabbt att det var ohållbart att han skulle behöva vara ensam så länge. Rädslan att bli lämnad ensam fanns där fortfarande. Han kan utan större problem vara ensam fyra timmar, men längre än så är inte bra för honom. Nåväl, vi hade kollat med olika dagis innan dess och hade fått napp på ett dagis i närheten. Lycka! Fritz var överlycklig över att komma till sina kompisar på dagis och han överlycklig när han blev hämtad på eftermiddagen – perfekt kombination! Vi gick kurs med honom och vi kom hem från varje tillfälle så stolta över vår duktiga jycke. Han var (och är fortfarande) mycket lättlärd och intresserad av att lära sig nya saker. Får man en godbit för besväret så går det ännu snabbare!
Sedan började de där spralliga hormonerna snurra runt i kroppen och knoppen. Tonårstiden började. Könsmognaden började. Det skulle vaktas och skällas på nätterna. Det löste sig dock med att han sov med oss i sovrummet med stängd dörr vilket gav honom en mindre yta att vakta – sedan snarkades det nätterna igenom istället. Han började bråka lite på promenaderna och visade ovilja mot främmande hanhundar. Hundmöten på promenaderna var något vi jobbade på och sakta men säkert blev det bättre. När han visste att han kunde lita på oss som ledare så lugnade han sig betydligt. Men ju bättre det gick hemma desto sämre gick det på dagis. Han började rymma från sin box, och påhejad av sin flock, skulle det muckas med andra hanar vid hämtning och lämning. Han vaktade boxen och visade sitt missnöje när främmande människor kom för nära hans och hans dagisflocks box. Påbackad av sin flock började han hitta på bus.
Dagis ansåg till slut att det inte var hållbart och efter tre månader fick han således sluta. Personalen var mycket ledsna – för de tyckte verkligen om honom, men det var ohållbart att fortsätta. Vi fick panik. Möjligheten att hitta ett dagis omgående var liten, kötiderna ligger normalt på tre-fyra månader. Men döm om vår förvåning när vi fick napp! Han fick nästan omedelbart börja på ett nytt dagis. Ett mindre dagis som hade erfarenhet av rymningshundar och staff/bull-blandningar. Vi var överlyckliga. Då hade även tid för kastrering bokats, vi skulle fortsätta på kurs och även ta in hundvetare för att komma till roten med problemet om aggressiviteten mot andra hanhundar.
Vi var villiga att göra allt för vår älskade Herr Sammetsöra! Han var ju jordens största gosboll hemma och med sina två- och fyrbenta kompisar, men det visade sig snabbt att det nya dagiset inte gick för honom heller. Han fick sluta från dagis nr.2 efter bara tre dagar. De kunde inte gå utomhus med honom i flock, han rättade sig inte in i ledet med de andra hundarna, utan ville göra som han själv kände för. För mycket individ och för nyfiken på sin omgivning.
Så nu gick telefonerna varma till kompisar, släkt, pensionat, organisationer, föreningar, hundvetare och även slutligen till Hundstallet. Vi ville ge honom en hållbar långvarig lösning. Javisst, kan vi ta semester/ledigt i några veckor, men sedan då? Med tanke på hans rädsla för att bli ensam för länge, hans problem på dagis och med andra hanhundar ville vi hitta en lösning som gjorde att han känner sig trygg och att vi kunde fortsätta jobba med honom. Vi ville inte att han skulle behöva byta miljöer och att nya människor skulle komma och gå genom hans liv, det ger inte honom den stabila miljö han behöver.
Han behöver ett hem där han kan få vara hemma hela tiden, med sin flock. Han fungerar mycket bra med barn och tikar, men hanhundar kan han ha problem med. Vi funderade och kollade upp alla tänkbara möjligheter. Men sedan började vi inse att lösningen inte fanns, inte just nu i alla fall. Kanske i framtiden, men det går inte att vänta. Det går inte att bolla runt en hund. Vi vände oss till Hundstallet som en sista utväg. Fritz har varit en stor fröjd för oss, även om han krävde mycket fysisk och mental träning, uppfostran och mycket bus och kel! Hans utseende till trots så är han en av de mest keliga hundar vi träffat – och de som ryggar tillbaka i tron att han är en farlig ”kamphund” har snabbt blivit överösta av pussar och buffar med en invit till lek. Bara han får hälsa först. Sitter de plötsligt hemma i soffan utan att han hälsat i dörren så blir han misstänksam. Det går över snabbt dock.
Vi kan utan problem plocka saker ur munnen på honom, klippa klor, dra ur taggar ur huden, rycka honom i svansen, torka snön från tassarna och bada honom utan att han säger pip. Den nyfallna snön verkar vara något magiskt för Fritz, han fullkomligt älskar att vara ute och leka i snön, leta godis på en snötäckt gräsmatta är bland det roligaste som finns! Han är din evige följeslagare om du har en köttbulle, korvbit, ostbit eller varför inte ett äpple eller en paprika i handen!
Vi hoppas verkligen att det finns någon som är villig att hand om vår Herr Sammetsöra. Han kräver mycket, men han ger desto mer tillbaka.
